Insamlare

Alice Elofsson

Hjälporganisation

Diabetesfonden

Min story

Jag vill försöka göra världen lite bättre för de med Diabetes genom att stödja Diabetesfonden som i sin tur forskar och försöker göra livet för diabetiker mycket enklare. Hjälp till du med genom att stödja min insamling! Pengarna går oavkortat till Diabetesfonden.

Det här är den största anledningen till varför jag startat denna insamling:

Klockan 02:02, den 17 Juli fick jag ringa efter en ambulans åt dig. Du låg och krampade på hotellgolvet, mamma försökte trycka i dig flytande glukos och jag sprang ut i trosor och linne i den kyliga sommarnatten för att möta upp ambulansen med alldeles för många tankar som for igenom mitt huvud. Jag var rädd för att de aldrig skulle hitta till just VÅRT område och VÅR stuga. Vår radstuga låg i mitten av alla de andra lika färgade, nybyggda husen mitt i skogen. Framför allt var jag rädd för att de inte skulle hinna fram i tid. Tiden gjorde mig fullständigt panikslagen. Som tur var hade de en ambulans i området och de kunde komma rätt snabbt. Fast det kändes såklart som en evighet, både för larmcentralen att ens svara och för ambulansen att komma.

Du väckte mig bara någon minut innan jag fick lov att ringa. Hur du ens lyckades väcka mig förstår jag knappt. Du var helt vimsig. Som en blind man som letar efter sin syn igen. Jag tror du fick ur dig någon mening som "Jag behöver något att äta, fort". Du var helt okapabel till att hitta något själv. Jag hade i ren panik tagit det närmsta ätbara jag såg vilket var ett rör pringles chips (av alla jävla saker) medan jag letade efter något bättre, mer snabbverkande. Något flytande. Konstigt nog tänkte jag inte direkt på att leta efter den flytande glukosen eller dina druvsockertabletter. Istället tog jag fram pepsin i kylen. Den flög överallt. Du hade redan börjat skaka och krampa. Men du lyckades fortfarande stå. Jag skrek. Skrek efter mamma vars första tanke var att det tagit sig in en tjuv. Tillslut hittade jag glukosen som stod väldigt lägligt på köksbordet. Den var vår enda räddning. I huvudet tackade jag din mamma för att hon gett dig den, och jag tackade dig för att du lämnat den framme. Men varför såg jag inte den på en gång?!
När jag vände mig om hade du hamnat på golvet. Mamma sa att jag skulle ringa 112. Tanken hade redan slagit mig att jag borde göra det. Men allt gick ju så jävla fort. Jag sa åt henne att hälla i dig glukosen medan jag tog upp telefonen och försökte knappa in rätt nummer. Jag har aldrig behövt ringa det numret förut. Det kändes overkligt. Du var inte längre vid medvetandet utan hade gått till att småskaka på golvet. Kvinnan jag pratade med var inte till mycket hjälp. Hon sa allt det där som de säger i filmer om att ambulansen är på väg medan vi pratar och sånt. Jag lyssnade inte helt på vad hon sa. Det viktiga var ändå att hjälpen var på väg.
På hennes begäran sprang jag iväg och mötte upp ambulansen. Den kunde inte köra ända in i området så jag var tvungen att virra omkring bland de där jävla identiska husen som jag naturligtvis sprang fel bland. Dörren stod dock öppen så min mamma och mina syskons röster ledde mig till rätt hus.

När vi kom in satt du på sängkanten, men ville inte sitta still. Du satt upp, det var bra. Sockret måste ha hjälpt. Blicken du gav mig var den jobbigaste, mest uppgivna blick jag någonsin fått från dig. Det var en blick en inte vill se från någon, speciellt personen en älskar. De började ställa frågor och dona med prylar som jag inte ens försökte förstå mig på, men jag försökte svara på deras frågor eftersom du ännu inte var särskilt kontaktbar. Du kramade mig tillbaka när jag kramade dig. Jag ville ge dig så mycket trygghet jag bara kunde och viskade "Du lever. Du är okej". Och du bara grät, visste inte var du skulle ta vägen. Du fick ur dig ett "förlåt". Som om du gjort något fel. Som om du kan rå för att du har drabbats av en av de jävligaste sjukdomar som finns. Jag började få ångest för att jag tryckt i dig chips och cola istället för rent socker och att jag inte ringde 112 på en jävla gång. Någonstans tänkte jag väl att det skulle vända.

Väl på sjukhuset hade du kommit tillbaka och kunde själv svara på deras frågor. Jag gick från att känna total panikkaos till en enorm lättnat. Det kändes så bra att du fått hjälp och att du var vid liv, utan några smärre skador. Mamma berättade senare att du, när jag var ute och mötte upp ambulansen, kvicknat till och slagit henne för att kunna springa ut. Jag vet inte hur långt du hann men jag gissar på att hon fick in dig snabbt igen. Du har ju tendensen att springa iväg när du blir för låg. Som att du vill springa iväg från döden. Tyvärr fungerar det ju inte riktigt så. Men nu hade du fått hjälp, du började komma tillbaka. Jag var dock fortfarande lika skakig. Vi har varit tillsammans i närmare 3 år och du har haft många känningar förut, men bara en gång tidigare i vårt förhållande då jag inte var med dig. Det är en sak att höra om något, och en annan att själv få uppleva det.


Nu undrar du kanske varför jag vill dela med mig av detta, och varför jag tycker det är så viktigt att detta kommer ut till så många personer som möjligt. Kort och gott vill jag uppmärksamma den här jävliga sjukdomen som kallas Diabetes, som jag själv anser att folk vet alldeles för lite om. Vet du till exempel om att en diabetiker som hamnar i en djup känning, alltså när deras blodsocker blir för lågt, visar väldigt liknande symptom som en överförfriskad person, eller ännu mycket lägre blodsocker en epileptiker? Eller att det är Sveriges vanligaste sjukdom?
Jag känner diabetiker som hamnat i alldeles för höga blodsockervärden, och alldeles för låga som i det här fallet. Båda är livsfarliga och kan resultera i koma och i värsta fall döden om hjälpen inte kommer fram i tid. När en diabetiker blir för låg är det otroligt viktigt att larma 112 och så snabbt som möjligt ge hen något sött. Till exempel dextrosol, sirap, dricka, mjölk eller det du får tag i. Även om personen krampar på marken, försök häll i något flytande i munnen. När en diabetiker blir för hög behöver hen få i sig insulin, men det är inte alltid personen klarar av detta själv då personen kan hamna i ett medvetslöst tillstånd. Ett tips är att lukta på andedräkten, luktar den aceton så ligger personen säkerligen för högt i blodsocker och då är det bästa att larma 112.

Runt 400 000 personer i Sverige har diabetes, och 50 000 av dessa har typ 1- diabetes, där insulinet i bukspottskörteln har slutat tillverkats helt. Dessa personer löper mer än fördubblad risk att dö i förtid, och de som har mindre lätt för att hålla sitt blodsocker i styr löper åtta-tio gånger större risk att dö i förtid än normalbefolkningen. De har även lättare att drabbas av andra nedsättningar som dålig syn, hål i tänder osv. Värst är det för kvinnorna.

Så, hörrni. Sprid detta vidare så att fler kan få veta just hur hemskt det är att leva med Diabetes. Vad som faktiskt kan hända personer som lider av sjukdomen, men också för att fler ska känna sig förberedda och vilja hjälpas åt att slåss mot denna grymma sjukdom. Om inte annat så kan ni se detta som en påminnelse om att se efter varandra, oavsett diabetes eller inte. Ta hand om er och era nära.

Uppdateringar

Kommentarer

Topplista supportrar

Anders Gustafsson 400 kr
Thomas Tjernström 200 kr
Alice Elofsson 150 kr
Johan Alsing 100 kr
Sari Andersen 100 kr
Lars Elofsson 100 kr
Kevin Croner 50 kr
Hannah Häljesgård 50 kr

Mina supportrar

Anders Gustafsson 26 jul 16:56 400 kr
Johan Alsing
Bra initiativ
24 jul 10:32 100 kr
Sari Andersen
24 jul 10:12 100 kr
Marianne Elofsson 23 jul 21:13 100 kr
Kevin Croner
Så bra!
23 jul 19:12 50 kr
Thomas Tjernström
Bra initiativ!
22 jul 07:54 200 kr
Anonym 22 jul 04:39 100 kr
Maria Wikström 21 jul 22:35 -
Lars Elofsson 21 jul 17:44 100 kr
Hannah Häljesgård
Tack för att du gör detta för oss med diabetes!
21 jul 13:53 50 kr
Ingegerd Svednell
Förfärlig upplevelse. Vet hur det känns.
21 jul 13:51 -
Alice Elofsson 21 jul 11:55 50 kr